Konsertrecension

SYDSVENSKAN

Författare: Carlhåkan Larsén 
Publicerad 28 april 2012 06.30 
Uppdaterad 28 april 2012 11.42

Fullvuxet redan vid uruppförandet

Malmö Symfoni­orkester.

Solist: Martin Sturfält, piano.
Dir: Shi-Yeon Sung. 
Musik av Johannes Jansson och Dvorák. 
Malmö konserthus 26.4.

Johannes Janssons andra pianokonsert, beställd av Malmö Symfoniorkester, uruppfördes vid torsdagskonserten och utstrålades även i P2. Solist var Martin Sturfält. Om det svenska musiklivet fungerade optimalt borde han få tillfälle att spela stycket på fler ställen, och det kunde gott göras tillgängligt som cd eller motsvarande. Det är musiken värd! Det finns inget överflöd av svenska pianokonserter. Janssons fullvuxna bidrag (37 minuter) är väsentligt.

Grundhållningen är vilsamt inåtvänd. Ur stråkdjupen frigör sig en flöjtslinga, ett diskret melodiskt lockrop. Scenbyten med rörlig intensitet och orkesterstormar finns infogade. Jansson ägnar sig åt stilhistoriska meditationer: Wagnermystik smyger fram i den romantiska expres­sionismen, Debussyartade klangfigurer färglägger ibland den behagfulla pianostämman. Men kompositören vågar även tonsätta tystnaden. Man lystrar.

Sturfält hanterar i sin långa, stilla kadens musiken så milt och delikat som vore den en Chopinnocturne. I andra avsnitt blir solistens roll att smälta in, som i en symfoni med piano, där den fulladdade orkestrala gestiken nästan blir storvulen och ogenomtränglig. Men i själva myllret ligger väl en poäng, en känsla av tillvarons oöverskådlighet, som behöver stillhetens och eftertankens kontrast som livskorrigering. Eftersom Johannes Jansson är känd för att ha blickarna riktade mot Indien är tolkningen naturlig – och det kan ju påpekas att både Wagner och Debussy vandrade på liknande vägar.

Antonín Dvoráks symfoni ”Från Nya världen” är egentligen varken subtil eller sublim, snarare ett vitalt stycke musikanteri och melodik med hög konstnärlig halt och hantverksmässig potential. Här visade koreanskan Shi-Yeon Sung sin auktoritet och sin okuvliga energi inför en orkester som utvecklade motsvarande glöd. Inte minst soloblåsarna visade sig på styva linan i sina tacksamma partier. Publiken gladdes även åt detta.